Familjen Karlsson vaknade sent den där lördagsmorgonen. Solen sken in genom köksfönstret och fyllde rummet med ljus.

Pappa Erik stekte pannkakor medan mamma Anna dukade bordet. Barnen, lilla Mia och storebror Leo, sprang runt och skrattade. Doften av sirap och nybryggt kaffe spred sig i hela huset.

Efter frukosten bestämde de sig för att åka till stranden. De packade en korg med smörgåsar och frukter. På stranden byggde Mia ett stort sandslott medan Leo simmade i det kalla vattnet. När kvällen kom var de trötta men glada.

De somnade med ett leende, drömmande om nästa äventyr tillsammans.

Familjen Karlsson bestämde sig för att bjuda in sina nya grannar, familjen Svensson, på middag. De ville verkligen imponera med en utsökt måltid.

Mamma Anna föreslog att de skulle börja med en krämig svampsoppa. Pappa Erik tyckte att lammstek skulle vara perfekt som huvudrätt, serverad med rostad potatis och gräddsås. Barnen, Mia och Leo, ropade i kör att det måste finnas efterrätt! Anna log och föreslog en hemgjord äppelpaj med vaniljsås.

Alla var överens om menyn. Erik erbjöd sig att handla alla ingredienser på lördagen. De skickade ett glatt meddelande till familjen Svensson med inbjudan. Förväntan spred sig i hemmet. Det skulle bli en härlig kväll!

Familjen Svensson svarade entusiastiskt ja till middagsinbjudan. De hade nyligen flyttat till grannskapet och letade efter sätt att lära känna nya människor.

När middagskvällen väl kom, fylldes Karlssons hem av skratt och liv. Maten var utsökt, precis som Erik och Anna hade planerat, och konversationen flöt lätt mellan de vuxna.

Mia och Leo hittade snabbt gemensamma intressen med Svenssons barn, Elsa och Max, och lekte fotboll i trädgården. Det var tydligt att det fanns en omedelbar kemi mellan familjerna.

När familjerna Karlsson och Svensson tillbringade en solig eftermiddag i parken, satt Mia och Elsa på en bänk medan deras föräldrar pratade i närheten.

"Så, var kom ni ifrån egentligen?" frågade Mia nyfiket och petade lite med en pinne i gruset.

Elsa ryckte på axlarna. "Vi bodde i en stad som heter Umeå, ganska långt norrut. Det var fint där, men väldigt kallt på vintern."

"Oj, kallt! Är det därför ni flyttade hit?" Mia vidgade ögonen.

"Lite grann," svarade Elsa. "Mest var det för att mamma och pappa fick nya jobb här. Pappas företag öppnade ett nytt kontor, och mammas jobb flyttade också. De sa att det var en bra möjlighet för dem."

"Saknar du Umeå då?" frågade Mia försiktigt.

Elsa funderade en stund. "Ja, lite. Jag saknar mina gamla kompisar och snön på vintern. Men det är spännande här också! Och jag är glad att vi träffade er." Hon log mot Mia.

Mia log tillbaka. "Jag med! Det är kul att ha nya kompisar. Och nu kan vi leka i parken hela tiden!"

Samtidigt, en bit bort i parken, satt två mammor på en annan bänk, med varsin kopp kaffe, medan männen, Erik och Anders, spelade fotboll med pojkarna.

"Det är så skönt att ha er här i området," sa Anna och tog en klunk av kaffet. "Jag har redan hört att ni kom från Umeå, ganska långt bort."

Lena nickade. "Ja, det stämmer. Det var en stor omställning, men vi trivs verkligen hittills. Och vi är så glada att ha träffat er!" Hon log varmt. "Vi har inte hunnit utforska så mycket än, men finns det några bra butiker här i närheten som du kan rekommendera?"

"Absolut!" svarade Anna entusiastiskt. "Om du gillar att baka, måste du besöka Bagarens Val nere på Storgatan. De har det bästa mjölet och alla möjliga bakredskap. Och om ni behöver något till hemmet, finns Hem & Harmoni på torget. De har så fina inredningsdetaljer och är jättebra på presenttips."

"Åh, det låter perfekt!" utbrast Lena. "Jag älskar att baka, och vi behöver definitivt lite nya saker till vårt vardagsrum. Vad sägs om matbutiker? Är det någon speciell ni föredrar?"

"Definitivt Gröna Gården," sa Anna bestämt. "De har otroligt fräscha grönsaker och frukter, och mycket ekologiskt. Lite dyrare kanske, men det är det värt för kvaliteten."

Lena skrev snabbt ner namnen i sin telefon. "Tack så hemskt mycket, Anna! Det här är guld värt. Det är så skönt att ha någon som känner till området."

Mamma Lena satt på sängkanten i Elsas rum, redo att läsa en godnattsaga, men Elsa verkade inte intresserad av boken ikväll. Hennes blick var fäst på väggen.

"Mamma," började Elsa tyst. "Vad händer om ingen vill leka med mig imorgon?" Lena strök sin dotter över håret. "Varför skulle de inte vilja det?"

"För jag är den enda nya," svarade Elsa, och nu lät hon mer ledsen. "Alla andra känner varandra sedan förskolan, eller hur? De har säkert redan sina bästa vänner."

Lena drog Elsa intill sig i en varm kram. "Jag förstår att det känns nervöst. Det är helt normalt att känna så när man ska börja något nytt. Men tänk på hur roligt det var med Mia och Leo. Visst kom ni bra överens direkt?"

Elsa nickade lite, tryckt mot sin mammas axel.

"Precis!" fortsatte Lena. "Och det finns så många andra snälla barn i din nya klass också. De är säkert jättenyfikna på att träffa dig. Du har så mycket spännande att berätta om."

Elsa lyfte huvudet och mötte sin mammas blick. "Tror du det?"

"Jag är helt säker på det," försäkrade Lena med ett leende. "Och vet du vad? Imorgon när du kommer hem ska vi fira din första skoldag med din favoritmat till middag. Vad sägs om det?"

Elsas mage pirrade nervöst när hon klev in i klassrummet. Alla barnen verkade redan sitta på sina platser och prata ivrigt med varandra. En vänlig man med ett stort leende kom fram till henne. "Hej där! Du måste vara Elsa. Jag är din nya lärare, Peter. Välkommen till klassen!" Hans röst var lugn och trygg, vilket genast fick Elsa att känna sig lite mindre spänd.

Peter ledde Elsa till en ledig bänk bredvid en tjej med flätor och glittriga hårspännen. "Det här är Klara," sa han. "Klara, kan du hjälpa Elsa att komma till rätta?" Klara nickade glatt.

När Peter gick vidare för att hjälpa andra barn, vände sig Klara mot Elsa med nyfiken blick. "Hej! Du är ny här, eller hur?"

"Ja," svarade Elsa lite tyst. "Jag heter Elsa och vi har precis flyttat hit från Umeå." Klaras ögon blev stora. "Wow, Umeå! Det låter långt bort. Hur är det där?"

"Det är... kallt på vintern och det finns mycket snö," berättade Elsa. "Och jag brukade leka med mina kompisar där."

"Har du några speciella hobbys?" frågade Klara intresserat. "Gillar du att rita eller spela fotboll?"

"Jag gillar att rita och att läsa," svarade Elsa. "Coolt! Jag älskar att rita också! Kanske kan vi rita tillsammans på rasten?" föreslog Klara med ett brett leende.

Max och Leo satt bredvid varandra i klassrummet på den första skoldagen. De var båda 13 år och kände varandra redan från familjemiddagarna, vilket var en lättnad för Max som också var ny i klassen. Medan läraren delade ut böcker, lutade sig Leo mot Max och viskade.

"Kolla, Max, du måste veta lite om folket här," började Leo med ett fniss. "Han där borta, med det röda håret? Det är Kalle. Han är typ klassens clown, drar alltid dåliga skämt men alla skrattar ändå." Leo pekade diskret med hakan. "Och tjejen som sitter längst fram, Sara, hon är plugghästen. Vet allt och räcker upp handen först varje gång."

Max flinade. "Låter som ett gäng."

"Ja, men sen har vi Hedvig," fortsatte Leo och sänkte rösten ännu mer. Han nickade mot en tjej som satt vid fönstret, upptagen med att rita i en anteckningsbok. "Hon är lite annorlunda. Pratar inte så mycket, men hon ritar hela tiden. Hennes teckningar är helt sjuka, på ett bra sätt! Typ fantasivärldar och konstiga varelser. Jag tror hon är en hemlig konstnär eller nåt."

Under lunchen dagen efter, när Max var på väg att ställa tillbaka sin bricka, krockade han av misstag med Sara, tjejen som Leo hade kallat plugghästen. En av hennes böcker föll till golvet. "Åh, förlåt!" utbrast Max och böjde sig snabbt ner för att plocka upp den. "Ingen fara," sa Sara och log.

Max tog en titt på boken. "Astronomi. Är du intresserad av rymden?" Max blev förvånad. Han hade förväntat sig att hon bara skulle vara intresserad av skolböcker, men hon lät genuint engagerad. "Lite, ja," svarade hon. "Jag tycker det är fascinerande hur stort universum är."

Max lyste upp. "Jag med! Jag älskar att titta på stjärnorna med min pappa på natten," sa Max och berättade om hur de använde en app för att identifiera olika stjärnbilder.

Sara lyssnade uppmärksamt och fyllde sedan i med fascinerande fakta om nebulosor och avlägsna galaxer. Hon förklarade komplexa saker på ett spännande sätt. Max insåg att han hade haft helt fel bild av henne: Sara var långt mer än bara en "plugghäst". Hon var en passionerad och otroligt intressant person.

En kväll, när Max och Lena satt i köket efter middagen, bröt Max tystnaden med en fundersam fråga. "Mamma, vet du hur man börjar ett samtal med någon som är väldigt tyst?"

Lena, nyfiken på sonens plötsliga undran, frågade: "Varför undrar du det?"

Max förklarade: "Det är en tjej i klassen som heter Hedvig," sa han tankfullt. "Hon ritar hela tiden, som om hon lever i sin egen lilla värld. Hon är lite annorlunda, pratar inte så mycket, men hennes teckningar är helt otroliga. Jag skulle verkligen vilja prata med henne och fråga om hennes bilder, men jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Hon verkar så koncentrerad."

Lena lyssnade tålmodigt. "Det låter som en intressant klasskamrat du har fått," sa hon med ett leende. "Kanske kan du börja med att fråga henne om vad hon ritar? Eller berätta att du tycker hennes bilder är fantastiska? Att ge en ärlig komplimang brukar vara en utmärkt början."

Max nickade, funderade på sin mammas ord och hur han skulle våga ta det första steget med Hedvig.

Max försökte verkligen hitta ett bra tillfälle att prata med Hedvig. Han hade funderat på sin mammas råd, men varje gång han såg Hedvig var hon så djupt inne i sin ritbok eller såg upptagen ut.

Dagarna gick, och Max hade ännu inte vågat ta kontakt. Men en lunchrast ändrades allt.

Han såg Kalle, klassens clown, gå fram till Hedvig och Sara som satt vid ett bord i hörnet. Kalle sa något, och plötsligt bröt både Hedvig och Sara ut i ett bubblande skratt.

Max stannade upp. Han hade nästan aldrig sett Hedvig skratta så, och hennes leende var verkligen vackert. Nyfikenheten tog överhanden.

Vad hade Kalle sagt? Vad var det som var så roligt?

Kalle fick syn på Max som stod där och ropade glatt: "Max, kom hit! Du måste höra det här!" Max gick fram, nyfiken på vad som var så roligt.

"Sara hittade en pytteliten kattunge utan sin mamma i parken igår," berättade Kalle. "Så jag tog med den hem för att ta hand om den. Och vet ni vad den gjorde i morse? Den klättrade uppför gardinerna och försökte jaga en fluga! Den ramlade ner rakt i mammas frukostflingor! Du skulle sett hennes ansikte!"

Både Hedvig och Sara brast ut i skratt igen. Kalle vände sig sedan mot Max. "Vi ska åka hem till mig efter skolan för att titta på den lilla galningen. Vill du följa med? Sara och Hedvig kommer också." Max nickade genast. "Ja, jättegärna!"

I Elsa och Klaras skola var det aldrig tråkigt, tack vare de tre lite ovanliga lärarna. Deras klassföreståndare var Peter. Han var en riktig magiker! Ibland plockade han fram mynt bakom elevernas öron eller fick pennor att sväva, vilket alltid fick klassen att gapskratta.

Sedan fanns Elvira, som var en fantastisk musiker. Hon kunde spela nästan vilket instrument som helst, och lektionerna med henne fylldes alltid av sång och rytmer.

Slutligen hade de Gustav, som var en populär youtuber. Han lärde dem inte bara om böcker och siffror, utan också hur man gör roliga videor och hur man använder internet på ett smart sätt.

Elsa favoritklass var att lära sig att surfa på nätet. Trots att hon bara var 6 år ville hon en dag skapa en egen app.

På rasten tog Klara genast med Elsa för att presentera henne för sina vänner. "Det här är Elsa, hon är ny här!" sa Klara glatt. De andra tjejerna, en grupp på tre, tittade upp.

De sa "hej", men deras leenden var inte lika varma som Klaras. De verkade mest upptagna med att viska och titta på varandra. Elsa kände sig plötsligt lite liten igen. Hon log tillbaka, men det var ingen som frågade henne något.

Klara försökte få igång en lek, men de andra tjejerna verkade mer intresserade av att prata om något som bara de visste om. Elsa började undra om det skulle vara svårare att hitta vänner än hon trott, trots Klaras vänlighet.

En solig eftermiddag gick Elsa och Mia med Mias glada hund, Bella, i parken. Bella sprang framför dem, ivrig att jaga pinnar.

Plötsligt stannade Elsa. Hon hade sett dem. En bit bort, nära lekplatsen, stod tjejgruppen från hennes klass, de som inte verkade gilla henne. De fnittrade och viskade. Lyckligtvis verkade de inte ha sett Elsa och Mia.

Mia märkte att Elsa tvekade och såg lite ledsen ut. "Vad är det, Elsa?" frågade Mia vänligt och klappade Bella. "Har något hänt?"

Elsa tog ett djupt andetag. "Det är de där tjejerna," viskade hon och nickade försiktigt mot gruppen. "Varje gång Klara leker med mig i skolan, så känner jag att de stirrar på mig och viskar om något. Jag hör inte vad de säger, men det känns inte snällt." En liten rynka lade sig mellan Elsas ögonbryn.

Mia tittade på tjejerna, sedan på Elsa. "Hm," sa Mia, "det låter inte kul alls."

En dag under lektionen, när Elsa och Klara satt djupt försjunkna i sina teckningar, kom tjejgruppen som Elsa oroade sig för fram till deras bänk. "Klara, vi ska jobba ihop på arbetet," sa en av tjejerna, som hette Bella. "Vill du vara med i vår grupp?" Klara lyste upp direkt. "Ja, jättegärna!" utbrast hon och vände sig sedan mot Elsa. "Kan Elsa också vara med?"

De andra tjejerna tittade på varandra. "Nej, tyvärr Klara," sa en annan tjej med namnet Nova. "Vår grupp är full redan. Vi är fyra stycken." Elsas hjärta sjönk. Hon såg hur Klaras ansikte snabbt ändrades från glädje till osäkerhet. Klara tittade på Elsa, sedan på de andra tjejerna, och verkade inte veta vad hon skulle säga.

Elsa kände hur hjärtat sjönk när hon hörde tjejernas ord. Men istället för att visa sin besvikelse log hon ett lite forcerat leende. "Det är ingen fara," sa hon snabbt, och låtsades vara oberörd. "Jag har redan en grupp jag ska vara med i för arbetet." Klara såg förvånad ut. De andra tjejerna ryckte på axlarna och gick iväg.

Elsa stod kvar med en klump i magen. Hon hade ju ingen grupp alls. Kanske var det dags att sluta hoppas på att bara vara med Klara hela tiden.

Hon tittade sig omkring i klassrummet. Längst bak vid fönstret satt en tjej med rött hår, hon verkade alltid leka ensam. Elsa funderade. Hon kanske var intressant? Eller så kunde hon gå ut och försöka spela fotboll med killarna på rasten. Det var kanske dags att hitta nya vänner och nya sätt att ha roligt på.

Efter skolan gick Max tillsammans med Kalle, Sara och Hedvig hem till Kalle för att träffa den lilla kattungen. Spänningen var stor! När de kom in i vardagsrummet sprang en liten, grå kattunge fram med vita tassar och vit mage. Den var verkligen bedårande!

Hedvig sträckte försiktigt fram handen för att låta kattungen nosa. Hon var så lugn och försiktig. Sara skrattade och kelade med den lilla kattungen, som jamade glatt när hon kliade den på magen.

Alla var överens om att den behövde ett namn. Efter många förslag bestämde de sig för "Ludde". Han var en liten krabat som älskade att jaga garnnystan eller bara ta en tupplur.

Men mitt i all lek blev Kalle lite allvarlig. "Ludde är jättemysig," sa han, "men jag kan tyvärr bara ha honom ett tag. Pappa är allergisk mot katthår, så vi måste hitta ett nytt hem åt Ludde snart."

Efter att ha lämnat Kalles hus gick Max och Hedvig samma väg en stund. Solen var på väg ner, och skuggorna blev långa.

"Ludde var verkligen söt," sa Hedvig tyst, tittade upp från marken och sedan på Max med ett leende. Max nickade. "Ja, verkligen." Hedvig fortsatte, hennes röst lite osäker. "Jag undrar... tror du att jag skulle kunna ha honom? Jag skulle så gärna vilja ge Ludde ett hem."

Max lyssnade noga. Hedvig verkade älska djur, och tanken att Ludde kanske skulle få ett tryggt hem hos henne värmde honom.

Men han visste inte så mycket om Hedvig och hennes familj. Kanske behövde hon lite hjälp? Kanske hans egen familj kunde hjälpa Hedvig att övertyga sina föräldrar, eller så kunde de alla hjälpas åt att se till att Ludde fick det bra.

Efter incidenten med att hitta gruppmedlemmar för arbetet, började Elsa utforska nya vänskaper i klassen. Hon hittade ett par andra tjejer som gillade att berätta roliga historier. De hade kul tillsammans på rasterna.

En dag, när de höll på med ett grupparbete i klassrummet, hörde Elsa höga röster från en bänk en bit bort. Hon tittade upp och såg Klara och tjejgruppen som hade varit så tystlåten mot Elsa. De var inte alls tysta nu! De argumenterade livligt om vilken färg de skulle använda till sin teckning för grupparbetet. "Den ska vara blå!" sa en tjej. "Nej, grön är mycket bättre!" ropade en annan. Klara försökte få dem att komma överens, men det verkade omöjligt.

Deras lärare, Peter, som hade hört bråket, kom fram till deras bord. Han rynkade inte pannan, utan log bara. "Vad är det som är så svårt här?" frågade han med sin lugna röst. "Det låter som ni har en liten utmaning med färgerna."

Några dagar senare såg Elsa att Klara satt ensam på en bänk. Klara såg ledsen ut, och det var inte alls likt henne att sitta för sig själv. Som en vän bestämde sig Elsa för att gå fram och trösta henne. "Hej Klara, du ser lite nere ut. Är allt okej?"

Klara suckade. "Nej, inte riktigt. Efter det där bråket om färgerna med Bella och Nova, så pratar de knappt med varandra längre. Och värst av allt är att båda vill att jag ska välja sida! De drar i mig åt varsitt håll och säger elaka saker om den andra när jag är med dem.

Jag blir så irriterad på det!" Klara såg upp på Elsa med en förtvivlad blick. "Jag vet inte vad jag ska göra."

Idag hade Gustav, deras youtuber-lärare, en superviktig lektion. Han pratade om hur man inte ska visa för mycket om sig själv på nätet.

"Det är som att ha en hemlig skattkarta," förklarade han, "man vill inte att alla ska veta var den är, eller hur? Era personliga data, som var du bor eller vilken skola du går i. De är som den skatten. Det är jätteviktigt att skydda dem så att ingen som inte får veta, kan hitta dem."

Han visade dem roliga filmer om varför det var så viktigt att tänka efter innan man klickade eller skrev något online.

Elsa och Klara satt bredvid varandra och lyssnade noga. När lektionen var slut, vände sig Elsa mot Klara. "Du, jag har en hemlighet att berätta!" viskade hon. "Jag har precis byggt en egen personlig hemsida!" Klara spärrade upp ögonen. "Verkligen? Hur då?" Elsa log brett. "Mia hjälpte mig! Hon är så duktig på sånt. Och det är sååå roligt! Jag kan göra precis vad jag vill där, lägga upp bilder på mina teckningar, skriva små berättelser, och ingen kan säga åt mig vad jag ska göra!"

En dag efter skolan presenterade Elsa sin vän Klara för sin granne Mia. De byggde en fantastisk koja i skogen, Mia lärde dem hur man hittade spår av djur och berättade spännande historier om hemliga jägare i området. Klara skrattade och trivdes, och för en stund verkade hon glömma allt bråk i skolan.

På kvällen, när Elsa skulle lägga sig, pratade hon med sin mamma Lena. "Mamma, jag försöker hjälpa Klara," sa Elsa. "De där tjejerna, Bella och Nova, de bråkar hela tiden och Klara blir så ledsen." Elsa fortsatte: "Därför försökte jag få henne att träffa nya människor, som Mia, och prova nya saker. Så hon kan se att det finns andra som är roliga att vara med. Hon behöver inte bry sig om vem som är bäst i den lilla gruppen." Lena log. "Det låter som en jättebra idé, min lilla. Och det är fint att du vill vara en så bra vän."

Saras födelsedag närmade sig, och Max, Leo och Hedvig var fast beslutna att hitta den perfekta presenten till henne. De visste att Sara gillade unika saker och bestämde sig för att åka till "Hem & Harmoni" på torget.

När de klev in möttes de av en underbar blandning av dofter från ljus och tvålar, och hyllorna var fyllda med vackra saker. Max pekade på en liten, glittrande stjärnhimmelsprojektor. "Kolla, hon som älskar rymden skulle älska den här!" Leo skrattade. "Eller den där konstiga rymdvarelse-lampan, den är ju helknäpp!" Hedvig stannade vid en hylla med böcker om astronomi. Hon tog försiktigt fram en bok med vackra illustrationer av stjärnbilder. De tre vännerna tittade på varandra, men visste inte vad de skulle köpa.

Max, Leo och Hedvig stod utanför Hem & Harmoni. "De där sakerna är coola, men de är alldeles för dyra," suckade Max. Leo nickade. "Kanske vi kan fråga Kalle om han vill vara med?"

De hittade Kalle i skolans slöjdsal, omgiven av träbitar och verktyg. "Hej Kalle! Vi tänkte fråga om du vill vara med och köpa present till Sara?" började Max. Kalle tittade upp, ögonen glittrande. "Present? Jag håller redan på med Saras present! Hon sa att hon kunde ta hand om Ludde!" Max, Leo och Hedvig spärrade upp ögonen i förvåning. "Verkligen?! Hon ska ha Ludde?!" Kalle log brett. "Ja! Och jag håller på att bygga ett eget klätterträd till honom! Sara älskar ju när Ludde hoppar och busar. Jag tänkte göra det riktigt högt, med massa hyllor och kanske en liten tunnel."

Det var den absolut bästa presenten! "Men Kalle," sa Hedvig med ett leende, "då måste vi vara med och bygga! Tre par extra händer är bättre än två, eller hur?" Leo och Max nickade ivrigt. "Ja! Vi kan hjälpa till att såga och skruva!" Kalle skrattade. "Toppen! Då blir det en riktig överraskning!"